Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige

Den samiska poeten Áillohaš har sagt att vi bär våra hem i våra hjärtan. Men kan man det om man har tvingats iväg? Får jag sörja en plats som aldrig har varit min?

Det har gått över 100 år sedan de första tvångsförflyttningarna. Då tog vår släkt för sista gången renarna över strömmen till fastlandet. Deras gaml aboplatsviskar till oss som vet, som kommer hit ibland. Till de flesta säger den ingenting.

Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är kapitlet som aldrig ryms i historieboken, skylten som ingen sätter upp.

Nu börjar de äldre också tystna. Jag vill väva deras röst.