Om den eviga freden, Immanuel Kant

Hösten 1795 utkom i Königsberg (som idag heter Kaliningrad och är en rysk stad) en liten skrift författad av stadens mest nerömde son, filosofen Immanuel Kant (1724-1804). Skriften hette Zum ewigen Frieden, Om den eviga freden. Den omedelbara anledningen var freden i Basel i mars samma  år mellan Preussen och det revolutionära Frankrike, en stategisk uppgörelse av det slag som Kant omtalade som endast ett uppskjutande av fientligheterna, till skillnad från ett fredsslut som innebär ett slut på alla fientligheter. Om den eviga freden är emellertid ingen tillfällighetsskrift, utan en av Kants viktigaste politiska skrifter. Grundtanken är rättens fredsskapande funktion. Såsom rätten har skapat en ordnad samlevnad inom staterna, föreställer sig Kant möjligheten av en ny form av kosmopolitisk rätt och en federation av alla jordens folk. Förnuftet, säger Kant, "fördömer kriget helt och hållet och framhåller freden som en omedelbar plikt". Det finns en måttstock för mänskligehetens moraliska framåtskridande, och  det är i vilken grad den lyckas övervinna fientligheterna mellan stater och etablera en bindande global rättsordning.

Om den eviga freden är översatt och försedd med en inledande essä om Kant och fredstankens historia av Alf W. Johansson, professor emeritus i historia.