Tingens poesi. Liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900

Omkring 1600 uppstod ett fristående stillebenmåleri i flera länder i Europa. Det finns en inbyggd paradox i samtidens attityd till detta måleri som av akademierna och teoretikerna placerades längst ned på den konstnärliga skalan. Ett nära studium av dessa verk, som samlarna var beredda att betala skyhöga priser för, visar att stilleben i samma utsträckning som de "högre ämnena" i form av historia, religion, landskap och porträtt kunde ge betraktaren anledning att fundera över andliga och världsliga ting. Förgängelsen är ständigt närvarande i stillebenmåleriet. Det är som om målningarna i sig vill förmedla idén om att livet är kort men att konsten är evig. Många små detaljer har inkluderats i konstverken för att förmedla just detta. Insekter gnager på de daggfräscha blombladen och frukterna är maskätna. Dödskallar, timglas och utbrunna ljus är ännu tydligare vanitassymboler. Som nutida betraktare kan  vi också se hur senare tiders stillebenmålare som Chardin på 1700-talet och Cézanne och Manet vid sekelskiftet 1900 har inspirerats av sina föregångare. Många gånger har de lärt sig  mer av 1600-talsmålarna än den verklighet de avbildar.